fabriken

Den man pratar i ringde och jag steg upp innan jag vaknade och gick in i golvet med ansiktet mot en icke persienn. Fördragen var gardinen och bil sket. Johan osomnade och gick inte och lade sig, han gick och gick sig. Med svetthov och bröstgardin i blå mjuk-hink från Kamprad gickade vi oss mot sprut och skölj-huset där man häller pulver i en snurrjävel. Uniformen jag torkade. 

Sverker Snål var stark som få, han kunde smiska dvärgar små.
En och tre och fem och två, en fin kompott av gul och blå. 

Om ålder vore centimeter skulle Sverker befläcka de vackraste tapeter.

Jag talar med möbler, sade Oddar och kräktes blod.
Ty det hamrades och sågades på ängen där han stod.

En ensam liten pojke med med handen full av snor.
Sade jag vill vara planka när jag en dag bliva stor.

Ensam där på ängen kräktes Oddar mer och mer.
Såga liten pojke så att en kan bliva fler.

Det var en gång en fattiglapp eller två som tillsammans eller var och en för sig hyrde ett par dåligt krattade lägenheter någonstans i skärgården. Den ena fattiglappen vid namn Salva arbetade flitigt men bestämt på en firma som levererade gjutet bröd till diverse verk, medans den andre fattiglappen vid namn Skrot levererade diverse gjutna bröder med värk till bestämda firmor med vänliga avsikter. Det ska tilläggas att Salva och Skrot inte på något vis var släkt trots att någon tidigare påstod det, för att sedan ta tillbaka påståendet. En vacker och lydig dag kom Winston Churchill på besök från 1942. Hans väldiga kroppshydda grävde djupa spår i den porösa men frodiga jorden när han långsam vältrade sig fram. Salva och Skrot slog varandra till vanvett med varsin pinne i ren upphetsning. Churchill skrockade aningen fettsnålt och förde sedan sin väldiga pipa mot munnen. Han sköt sig omsorgsfullt i huvudet fyra gånger innan han tillslut tog sig ton. "Jag har kommit för att lukta på er mina herrar". Salva tittade ängsligt men flitigt på Churchill medans Skrot hävde en impuls att slå den ordblinde Salva medvetslös. Winston Churchill radade upp dem båda i ett prydligt led. Det ska tilläggas att ledet var mycket prydligt trots att det bara innehöll två relativt småvuxna personer. När allt kommer omkring var inte Salva mer än 4 cm lång. Han var däremot mycket ärlig. Churchill hostade som den kedjerökande kossa han var medans han försiktigt nosade efter diverse odörer. I samråd med Salva och Skrot kom han motvilligt fram till att båda luktade bofink vilket var klart godkänt enligt det brittiska reglementet. Winston Churchill satte på sig sin trofasta hatt och krälade iväg under den sjunkande solen. Salva och Skrot tittade på varandra med lustiga blickar och gick sedan en skämtsam omväg hem till de okrattade lägenheterna i skärgården.

SLUT